crazywomenincrazytown

Här kommer en snuttegullig text om Marie, eftersom att jag saknar henne så mycket.
Okej nu låter detta som en jättefin gullig kärleksförklaring eller något, men jag har, efter emmaboda, insett att jag trivs väldigt bra med Marie, och jag önskar faktiskt lite att jag bodde där ute där ja utanför Askersund så jag kunde klappa lite på Marie varje dag.

Vet inte riktigt hur man ska säga detta utan att det låter som man är töntigtjejsomintevetvemhonär94 men jag tror nästan Marie är min förebild eller något liknande. (Och nu känner jag mig exakt sådär töntig som jag var och är rädd för att vara.) Eller egentligen borde hon nog vara allas förebild, för tänk om alla vore sådär snälla och roliga och trevliga så att man såfort man är i sällskap med dem bara känner sig lycklig och vill springa och hoppa och skrika och sånt där.

Och egentligen hatar jag att vara såhär snuttegullig och bara åååååh gulligulli osvosv. Men just nu kände jag bara att någon gång tycker jag faktiskt att världen borde få veta vilken underbar människa Marie är. Första gången jag träffade Marie var jag lite, eller rätt jättemycket, rädd för henne. Hon bara satt där och skrattade och log och jag förstod inte hur en människa kunde vara så glad utan att vara egoistisk eller jobbig på något sätt.

Och sen har jag bara tyckt mer och mer om Marie för varje gång vi har träffats och det är ju aldrig fel att tillsammans skratta åt ellinor när hon spelar minigolf, eller bara mysa. Marie är liksom husdjuret jag aldrig riktigt fått. Och ja, jag vet inte hon känns så sommar och jag gillar sommaren och sånt där som alla andra också gör.

Och nu fick jag nyss reda på att Marie bor i skogen, och detta ledde till att jag kände att jag var tvungen att publicera inlägget som jag jobbat på i några veckor och inte riktigt vågat publicera haha :( Detta har också lett till att jag inte skulle banga att slå ihjäl Erik, bli lesbisk och ge Marie kärleksdryck.

Puss!