jag förstår nog inte
(köpte en tröja idag på marknaden med kajsa, eller ja vi köpte 3 för hundra kronor, den var fin sedan fortsatte jag och mitt fina svullna öga att posa på min balkong tihi och ah det är därför jag ser helt störd ut puss)
idag insåg jag att jag denna dag fick min första kram sen jag sa hej då till ellinor (om jag nu inte har helt fel) dvs i måndags. jag är van vid att få minst en kram om dagen när jag träffar frida, sedan några när man kommer till skolan, och sedan några av ellis/ellis familj när man åker hem till henne. denna krambrist har gjort att jag känner mig jätteensam, och när jag tänker efter kanske jag är rätt ensam ändå.
känns som om man har varit vän med de som går i klassen/de som bor i samma hus som en väldigt länge, eller i alla fall några månader. men när jag tänker efter har vi inte ens varit kompisar i en vecka, inte ens känt varandra i en. träffade alla människor i tisdags, men jag vågar redan vara öppen och så, men fortfarande känner jag mig jävligt ensam. det är tomt utan ellinor och lina, som man alltid kan vända sig till om man vill prata/ha en kram/skratta med.
men samtidigt som allt känns väldigt tomt så måste jag ju tänka på att det bara har gått en vecka och att det kommer gå framåt och sånt nu. och jag känner mig inte på något sätt utanför, tvärtom alla är jättetrevliga, men jag tänker att allting är som vanligt, men tyvärr är det inte så. jag har ingen ellinor, har ingen lina, har ingen anton, har ingen emma, har ingen emelie. livet utan skövde är, tro det eller ej, ganska hårt.
och även fast jag saknar skövde så skulle jag inte flytta tillbaka dit nu, ens för pengar. för jag känner att i linköping så kommer jag klara av att bygga upp mitt liv ordentligt, bättre än vad jag skulle kunnat göra någon annanstans.
så om ni träffar mig inom den närmaste framtiden; kom ihåg, ge mig en kram!
(så nu har jag varit lite djup här va, men ha det fint. /sally)
